Jag trodde det skulle kännas skönt att komma hem, men när de grå molnen hängde som en tung blöt filt över Malmö ville jag genast vända om och hoppa på första bästa plan tillbaka. (På riktigt. Jag letade till och med efter en informationsdisk med standby biljetter, sånt finns inte längre, kan jag meddela.) Det som då blir min räddning är mina briljanta vänner, som har tid att ses redan samma dag och vill höra allt om resan. De som får mig att förstå att ingen resa i världen kan ersätta dessa fantastiska människor. Detsamma gäller mina föräldrar, som tålmodigt tar hand om min lilla hund och står ut med min rastlöshet. Det är ju faktiskt förbaskat fint att ha allt detta att komma hem till.

I thought it would feel good to come home, but when the grey clouds were hanging heavy over Malmö (and I mean like a thick soaked smelly wool blanket), I wanted to turn around and jump on the first flight back to Rio. (For real, I was even looking for an information desk with standby tickets.) What rescues me then is my brilliant friends, who take their time to see me that same day and want to know everything about the trip. They make me understand no country or journey in the world can replace these awesome people. The same goes for my parents, who patiently take care of my little dog and handle my restlessness like no other. That’s a pretty freaking great thing to come home to.

Leave A

Comment